Min förlossningsberättelse.

Att skriva är ju som terapi för mig, och nu har det tagit mig flera dagar att få ihop det här. Känns lite som jag blottar min själ nu men tror det är nyttigt också. Först kändes det helt traumatiskt och jag kunde knappt tänka på förlossningen utan att gråta. Det är fortfarande känslosamt, men nu känner jag mig mer stolt över mig själv för varje dag som går att jag klarade det.  Det var verkligen mitt livs pärs alltså, men sen fick vi det finaste man kan få som plåster på såren och det gör att man glömmer. Jag tror att jag blev så chockad över hur allt blev pga att jag inte alls hade väntat mig att värkar/förlossning kunde bli så himla utdragen. För mig var den stora rädslan innan att jag skulle få göra akutsnitt, men under förlossningen så blev det nästan istället att jag önskade dom skulle säga att nu kommer vi ta ut honom via snitt.. Nu är jag stolt över att jag klarade det ändå, men skulle inte vilja göra om samma förlossning igen kan jag säga. Jag hade verkligen sett fram emot förlossningen och på något (idiotiskt) sätt trott att man var urmodern själv eller nåt, kroppen skulle fixa det där med förlossningen själv och den skulle veta vad den skulle göra, det är ju såå naturligt. Men där fick man sig ju en ordentlig knäpp på näsan, att det var inte så enkelt ;)

 

Okej, here it goes. Varning för lång läsning... Som vanligt när jag sätter igång ;)

 

Onsdag 14 nov. Allting började på onsdags morgon. Anders hade gått till jobbet och jag började känna sammandragningar som gjorde lite ondare än de förvärkar som jag haft lite sporadiskt sen ett par veckor. Tog dock förgivet att detta var samma sak som innan och tänkte inte så mycket på det. Men efter att dagen gick höll de i sig hela tiden, och så hade det inte gjort förut. De gjorde inte så värst ont, men kändes tillräckligt för att jag skulle bli lite pirrig ändå. Det kom kanske 3 stycken i timmen, ibland mer ibland mindre. Tänk om något var på G trots allt? Jag grejade hemma under dagen och pysslade med massa saker..

 

Mot eftermiddagen började det kännas mer och mer, och komma lite tätare. Nu var det så att jag hajjade till när det kom en värk och jag tänkte att jag kunde höra av mig till Anders och berätta läget. Han blev lika pirrig som jag men jag sa att det är ju inte alls säkert att detta är något ändå, det ska väl kännas mer? Men lagom till han hunnit komma hem från jobbet kom värkarna jämnt med 10 min mellanrum, och jag fick andas mig igenom dom då de gjorde rejält ont. Jag hade den kvällen bokat biljetter med tjejligan för att gå på Twilight premiären på bio, men det blev alltså ingen bio för mig. Jag började bli ganska säker på att det var förlossningen som satt igång. Värkarna höll i sig med jämna mellanrum flera timmar och jag och Anders var värsta pepp och såg till att äta en riktig kolhydratmiddag för att ladda så som vi hört att man ska göra. Sen gick vi och la oss för att försöka vila. Till min stora besvikelse började värkarna då komma mer sällan och tillslut så hade dom försvunnit! Kände mig som en idiot som hade ”överdrivit” och tänkte att de riktiga värkarna gjorde säkert en miljon gånger ondare och där hade jag gått och sjåpat mig hela dagen.. Totalt deppig la vi oss för natten. Men hann aldrig somna för runt midnatt satte det hela igång igen. Under hela natten höll det sen i sig, värkar var 10-15:e minut. Detta gjorde mig helt förvirrad. Blev varken tätare eller längre emellan, men plågsamt var det.

 

Magen dagen innan Ivar föddes!
 
En pirrig älskling som laddar upp med film och popcorn åt oss under latensfasen.. Minns knappt vad vi såg ;)
 

Tors 15 nov. På morgonsidan hade jag inte sovit en blund och jag var ganska irriterad över vad tusan det var egentligen, bara förvärkar?? Nog fan gjorde det ont och jag var helt slut.. När jag gick på toa då på morgonen kom dock slemproppen.. (ursäkta känsliga läsare, vi behöver inte gå in mer på detaljer hehe) Vi ringde till förlossningen för att rådgöra lite, men de sa bara att detta kan ta en dag eller en vecka och att vi skulle återkomma när jag hade ca 3 värkar på 10 min..

 

Men under förmiddagen avtog värkarna igen och kom mer sällan. Samma besvikelse infann sig som innan. Anders bestämde i alla fall att han absolut skulle vara hemma från jobbet ändå, för att ta hand om mig om inte annat som inte var så pigg efter en hel vaken natt..  Han propsade på att jag skulle passa på och försöka sova medans det lugnat sig, men jag hade jättesvårt att koppla av och det blev bara några minuters sömn här och där. Han tappade upp ett bad åt mig så jag fick ligga där ett tag och försöka slappna av. Det kom ett par värkar i timmen under hela torsdagen.  Försökte vila så gott det gick men det var inte helt lätt.

 

Mot kvällen började det komma tätare igen och under natten blev det riktiga pinvärkar. Var som vidrig mensvärk och kramp på samma gång som började i låren och sen spred sig upp i magen och ljumskarna. Fick verkligen koncentrera mig på att andas när de kom och de kom tätare och tätare under natten, så då började jag få upp hoppet igen att det kanske äntligen hände något. Jag lät Anders sova för jag tänkte att det är bra om en av oss i alla fall är ganska pigg. För mig var det helt omöjligt att somna och var ju inne på min andra natt utan sömn så började känna mig lite småhög. När värkarna ÄNTLIGEN började komma med 3-5 minuters mellanrum väckte jag Anders. Nu hade det även börjat brännas som eld i höfterna och ländryggen. Anders blev hur upprymd som helst att det var på G och började yra runt här hemma och gjorde i ordning matsäck och grejer ;) Han ringde förlossningen och meddelade läget och vi var välkomna att komma in. Jag gick som i en dimma och fick ingenting gjort, knappt på mig några kläder för jag hade så jävla ont, så tur att Anders hade skallen i behåll och fick ordning på allt och mer eller mindre fick klä på mig ;)

 

Fredag 16 nov. Vi kom in till förlossningen runt 04:30 på morgonen. Där fick vi först komma in på ett rum för att bli uppkopplade på CTG-kurva. Detta för att kolla hur barnet i magen mådde och se hur värkarna såg ut, om det var riktiga värkar. Fick ligga med detta i 30 min, allt såg bra ut och värkarna var fina. Därefter blev det undersökning för att se om det öppnat sig, det var då öppet 3 cm, men räckte med att barnmorskan ”petade lite” så blev det nästan 4 cm direkt. Ibland kan det tydligen räcka med att man ”retar lite” där så sätter det igång fortare. Myran hade även äntligen fixerat sig.

 

Inskriven och jättepigg ;) Försöker få i mig lite cola...
 

Barnmorskan kollade dock väldigt bekymrat på mig och sa att jag såg otroligt trött och slut ut. Jag svarade att det var ungefär som jag kände mig, haha. Hon visade in oss på vår förlossningssal. Hon skulle fundera en stund, sen kom hon tillbaka. Hon tyckte då att jag skulle ta en sovdos (Citodon, Zopiklon och Bricanyl, en för smärta, en insomningstablett och en tablett som ska avstanna värkarna under några timmar.) Detta så att jag skulle få en chans att vila och kunna somna någon timme innan allt skulle dra igång på allvar. Då jag inte sovit på två dygn och var helt utmattad svarade jag att de fick göra vad de ville med mig… Barnmorskan sa att hon tyckte det var rätt beslut om att jag skulle få sova lite för jag skulle verkligen behöva krafterna till senare. Så blev det, hon hämtade pillren. Men Bricanylen tog inte bort värkarna helt, så jag hade jättesvårt att somna. Det blev några minuter här och där, jag upplevde själv inte att jag sovit alls men Anders sa att jag somnat och legat och gnytt… Vilade sammanlagt kanske 2 timmar, sen började värkarna göra ondare igen och det var bara att lägga ner det här med sömnen.

 

Kämpar med gåbordet ;) Som sjuksköterska känns det lite extra bakvänt att själv vara patient tror jag....
 
Anders nöjd som fick käka upp min mat som jag inte ville ha.. Lyxigt värre med sjukhusmat liksom ;)

 

Jag har ju läst mig till att det under den aktiva fasen är bra att vara uppe och gå, så detta försökte jag göra med gåbordet. Blev även tal om att jag skulle få bada hett bad för att försöka koppla av, men då var det kö till badet eftersom det bara finns ett, så det blev aldrig av. Jag fick bara ondare och ondare och det var inte bara värkarna som gjorde ont utan så fort Myran rörde sig där inne så tyckte jag det gjorde fruktansvärt ont i de nedre regionerna. Hade aldrig hört talas om det innan men trodde nästan jag skulle bli tokig, Myran sprattlade mer än någonsin där inne och tyckte nästan det gjorde lika ont som värkarna, kunde inte slappna av för fem öre. Fick ju sen i efterhand veta att detta var för att han låg fel, i vidöppet läge och att detta gör att hela färden ner för bebisen blir mer smärtsam.

 

Under eftermiddagen tyckte barnmorskan att det nog var dags för smärtlindring med epidural. Jag ville ju helst inte ha detta då jag främst var orolig att det skulle förlänga hela förlossningen och sen även obehagligt att bli stucken i ryggen. (OBS! Jag är sjuksköterska och har sett många misslyckanden..) Men jag hade efter alla dessa timmar fortfarande inte öppnat mig mer än 4 cm, så effekten på värkarna hade försvunnit nästan helt av sovdosen jag fått. Barnmorskan sa att jag var alldeles för trött och slut och min livmoder inte orkade, så hon trodde att epidural skulle få en igångsättande verkan på mig istället. Vid det här laget hade jag så himla ont och var så slut att jag sa att ni får göra vad ni vill med mig bara ni hjälper mig…

 

Vid 16-tiden på e.m kommer narkosläkare och sätter epidural. Gjorde inte ont alls, bara drygt med värkarna som kom när man skulle ligga stilla och kuta rygg. Då hade jag alltså varit på förlossningen nästan 12 timmar. Tog en bra stund innan den hade effekt tyckte jag men sen var det ju helt fantastiskt. Som jag läste någon skrivit någonstans.. Det var så jävla skönt att jag ville hångla med mig själv. Frågade Anders flera gånger om dom gett mig morfin, för jag kände mig helt hög. Helt snurrig i huvudet. Var min tokspända kropp som efter MÅNGA timmars pina äntligen slappnade av. Sjukt skönt, nästan så jag grät av lättnad. Däremot fortsatte det gå lika sakta med öppningsarbetet. Barnmorskan bestämde sig då för att ta hål på hinnorna. Jag var då helt smärtlindrad så kändes inte mycket. Kände även då hur otroligt hungrig jag var, många timmar nu utan mat, men när man har så jäkla ont så tänker man ju inte på käk direkt.. Men nu kände jag mig vrålhungrig. Fick då veta att jag inte fick äta efter att jag fått epidural, bara dricka. Blev grymt besviken över detta, haha. Fick bara nyponsoppa men själv hade jag kunnat kränga en pizza ;)

 

Timmarna går. Vid 22-tiden på kvällen är jag bara öppen 6 cm. Går alltså fortsatt väldigt sakta. Nu när jag är smärtlindrad försöker jag vara uppe och gå lite, men blir väldigt yr och illamående, känns som jag ska svimma. Blir åter sängläge. Värkstimulerande dropp kopplas. Har även svårt att kissa….

 

Lördag 17 nov Värkarna börjar sätta fart lite mer men droppet har ändå inte önskad effekt. Är hela tiden uppkopplad på CTG och sedan även elektrod på barnets huvud. Man ser då att hans hjärtljud går ner ordentligt vid mina värkar, men barnmorskan intygar mig att det inte är någon fara. Jag blir ändå orolig. Då värkarbetet går så trögt rådgör barnmorskan med läkare om att dra på värkdroppet till max.

 

Jag är nu öppen 7-8 cm. Hon vill också att jag ska försöka avrunda epiduralen nu mot sluttampen så att mina värkar ska bli så kraftiga som det bara går och inte störas av Edan. Värkarbetet går inte så fort som man kan önska. Från att ha varit helt smärtlindrad till kanske 30 min senare inte vara smärtlindrad alls utan Edan blev det som en chock för mig kan jag säga. Det var som att kliva in i rena mardrömmen. Droppet gjorde även att jag fick värkar oavbrutet nästan helt utan uppehåll. Kunde inte tänka på något annat än att fokusera till hundra procent på att andas mig igenom värkarna. Anders röst var det jag koncentrerade mig på, hade inte gått utan honom. Han höll sig helt lugn och talade om för mig vad jag skulle göra. Han var verkligen ett fantastiskt stöd. Talade om när värken var påväg, andades med mig och höll mig hårt i handen.

 

När jag passerat 8 cm började jag känna att jag ville krysta. Det var sådant tryck neråt att det går inte ens att beskriva..  Som alla andra som föder barn började jag här känna att jag ville åka hem ;) Barnmorskan tittade igen men jag var fortfarande bara öppen 8 cm och jag fick absolut inte krysta nu.  Värkarna jag hade var ju ”konstgjorda” av droppet, så de kom tätt men var oeffektiva. Jag låg slutligen och vrålade som en babian för att kämpa emot reflexen att vilja krysta vid varje värk.. Såhär i efterhand har jag också fått veta att även här var det för att Myran låg i vidöppet läge och tröck på på ett helt annat sätt, som gör att man får känslan av att vilja krysta mycket tidigare, men det visste ju varken jag eller barnmorskan då. Passagen ner blir mycket mer komplicerad och tar längre tid och det är därför det oftast slutar med kejsarsnitt när barnet ligger i vidöppet läge, det kommer helt enkelt inte igenom. 

 

När barnmorskan slutligen trodde att jag var helt öppen för jag vrålade så mycket att jag ville krysta, så var jag ändå bara öppen 9 cm. Då tänkte jag att jag kommer inte överleva det här.. En hel cm till, det går inte. Då började barnmorskan också fundera när jag kissat senast. Kände mig inte det minsta kissnödig och sa att det var ett tag sen.. De ville tappa mig för säkerhetsskull, ut kom en hel liter! Det hade ju inte gjort saken bättre med en så sprängfull urinblåsa som låg i vägen.

 

 Vet inte hur länge jag kämpade där, men tillslut sa barnmorskan att jag måste upp ur sängen och stå upp. Hon ville att jag skulle stå mot ett gåbord och när värken kom skulle jag hänga över gåbordet så att bebisen skulle få hjälp av tyngdlagen att glida ner den sista biten. Det gjorde så FRUKTANSVÄRT ont alltså men på något sätt kom jag upp på benen. Kände väl typ att jag kommer ändå dö så jag kan lika gärna göra det här. Det var så hemskt, var som min egen kropp var ett fängelse, jag ville bara ut..  Vet att jag tänkte att om jag mot förmodan överlever det här, så ska jag aldrig, aldrig, ALDRIG mer göra om det.

 

Ungefär en kvart stog jag vid det där gåbordet, kanske ca 15 värkar.. Den längsta kvarten i mitt liv kan jag säga. Men sen hände något! Jag sa inte att jag ville krysta mer utan jag började krysta på automatik, hehe. Började bröla som en jäkla ko, sen hörde man barnmorskan säga ”äntligen, nu så”. Ja det var en sjuk känsla. Var som man blev ett djur eller något.. Kroppen skötte det där själv. Ungefär som att kräkas ni vet, en reflex som inte går att stoppa liksom..  Fick order om att återgå till sängen, nu var Myran alltså redo att komma ut. Fick ligga på sidan, barnmorskan talade hela tiden om för mig vad jag skulle göra och jag lydde utan minsta protest. Minns dock att hon sa att ”krysta visste du då hur man skulle göra” och det kändes skönt att höra att något gick bra i denna evighetslånga förlossning..

 

Barnmorskan berömde mig hela tiden, men själv kände jag inte att det hände någonting. Kändes helt hopplöst. Tillslut fick jag order om att lägga mig på rygg och barnmorskan förberedde massa saker och tog på sig förkläde osv, vilket ingav lite hopp om att det kanske inte var en evighet kvar ändå..  Fan vad jag tog i alltså, kändes som hjärnan skulle sprängas.  Det tog ändå sån himla lång tid, kände själv att det här kommer aldrig gå vägen. Barnmorskan sa inget, men Anders såg att hjärtljuden gick ner och jag såg på barnmorskan att något var fel. Hon började pressa mig på magen så att bebisen inte skulle ”åka tillbaka” mellan värkarna. Allt var som en enda dimma, jag kände det som att jag flöt utanför min egen kropp. Tänkte att om jag inte fixar det här nu så kommer vårat barn inte klara sig. Hann också tänka hur det blir för Anders om vi inte finns mer. Det var fruktansvärt. Vet inte när man ringde efter läkare för det var inget dom sa till oss, men han dök bara plötsligt upp. Kändes som en uppenbarelse när han kom in typ. Kände direkt att jag hade fullt förtroende för den här mannen, han kan hjälpa mig. Han var helt lugn och sa att nu ska min bebis få komma ut och att de skulle använda sugklocka för att hjälpa till. Tror barnmorskan sa att bebisen kommer ut och tittar upp mot solen, men förstod inte vad det innebar då, allt det här med vidöppet läge fick jag förklarat för mig efteråt. Det var alltså anledningen till att det tog så lång tid. Ni kan läsa mer om vidöppet läge här. Enligt min svägerska som är barnmorska brukar de kalla de barn som föds vidöppet för små nobelpristagare, för att det är ungefär lika vanligt. Så han är speciell vår pojke :)

 

Med sugklockan var Ivar ute efter två krystvärkar. Kommer aldrig glömma när de sa att vid nästa värk är erat barn ute. Kl 02:19 på lördagsmorgonen föddes äntligen Ivar.  Som en hal liten boll fick jag upp honom på bröstet. Helt obeskrivlig känsla, var så lättad, lycklig och fullkomligt utmattad. Bara grät och grät, den nyblivna pappan också. Frågade vad det blev men visste redan att det var en son och att det var Ivar.  Han var lite blå men hade utöver det fulla poäng och var helt perfekt. Det hade aldrig varit någon fara för honom, men det visste man inte förrens han var ute och hade därför varit tvungna att ta det säkra före det osäkra och få ut honom snabbt när hjärtljuden gick ner. Ivar skrek för full hals och det kändes bra att höra, friska lungor ;)

 

Sprack endel, men ändå under förväntan med tanke på sugklockan. Blev sydd och allt sånt där, vilket inte var så trevligt men det är historia nu! Barnmorskan tittade mig i ögonen och så sa hon ”nu ska du inte vara rädd för att skaffa fler barn i framtiden, för det här kommer aldrig hända dig igen”. Tror hon läste mina tankar. Sen somnade jag med Ivar i min famn.

 

Så gick det till när vi blev tre i den här familjen.♥

 

Med den berömda fikabrickan :)
 
Dags att åka hem från BB :)
 
Stolt mormor träffar Ivar för första gången!
 
Mina fina grabbar nyss hemkomna från BB :)
 
En liten missnöjd kille en natt när han absolut inte ville sova..
 
Det känns tryggt att få hålla pappas finger!
 
 
Mina trötta killar
 
Vår lilla familj!
 
 

 

Preggotavla!

Storpysslarn är som sagt på G idag, har fått klart en av tavlorna också med förstoringar som nu ska sättas upp någonstans i det här hemmet!

Vecka 40...

Okej, nu känns det som jag varit gravid i ungefär 10 år. Känns dessutom som jag kommer fortsätta vara det forever and ever and ever..  Zzzzzzzzz....  Känns inte det minsta som att den kanske ska komma ut snart. Men nu är det ju såhär att enligt uträkningar så ska det tydligen vara dags på söndag. (18 nov).  Jahapp.. När tror ni Myran kommer ut?? Några förslag? Den som gissar rätt kan få en bebissniff som pris ;)
 
Nytt för den här veckan är väl att jag fått dessa förvärkar då. Men dom verkar ju inte leda någonvart. (haha, börjar jag låta lite trött och bitter?? Hmm..)
 
Rygg och nacke är väl värre än någonsin, har så ömma punkter att jag typ vill spy när man trycker där.. Men man börjar ju bli ganska van att ha ont lite här och var :) Tur man har världens snällaste sambo som på allvar masserar mig flera timmar varje dag, haha..  Han tar hand om sin tjockis han!♥
 
Sömnen är rätt kass.. Aldrig i mitt liv har jag väl förr varit pigg som en mört runt 06 på morgonen ;) 
 
Myran är en riktig baddare nu alltså. Det gör ONT när denne bökar runt där inne.. Känns som man ska få en revbens- och lung-punktering när den rumpar loss med ändan där inne.... Skitunge♥
 
Men nu är det ju så att jag bokat in mig på biopremiären av Twilight med tjejligan på onsdag så tänkte inte föda före det ;)
 
Någon ny magbild får ni inte idag, ser lika sprickfärdig ut som vanligt så inte så mycket att se ;) Ser dessutom ut som 7 svåra år med fett hår så jag skulle nog inte ens fastna på bild om jag försökte...
 
 
 
Typ såhär ligger den alltså och kurar där inne.. Ser ju inte alltför bekvämt ut :)
 
Visa fler inlägg