Förlossning nr 3

Trodde inte att jag skulle skriva en tredje förlossningsberättelse, men nu har jag fött tre barn otroligt nog! Är fortfarande svårt att fatta! Vi har tre barn! ❤️

Hade beräknat datum 19 juli.. Så när jag fick förvärkar fredag 8 juli sent på kvällen så tänkte jag väl inte så mycket på det. Hade ju haft endel förvärkar, dock bara någon timme hit och dit och sen hade det lugnat ner sig. Men denna gång lugnade det inte ner sig, det höll i sig hela natten! Anders jobbade dessutom natt och jag var själv med pojkarna. Men numera känner jag väl igen vad som är förvärkar- hade ju det med både Ivar och Ebbe. Det kan man ju ha flera veckor innan det är dags, dock började båda mina tidigare förlossningar med förvärkar också..

Jag kunde verkligen inte sova en blund, för förvärkar kan göra nästintill lika ont som riktiga värkar! Skillnaden är att de höll väl i sig kanske 20 sekunder bara och kom hipp som happ och helt oregelbundet. Messade med Anders under natten, kändes inte så kul att han inte var hemma! Men samtidigt visste jag ju att det inte var riktiga värkar ÄN. Tänk om det ändå är något på gång? Och ingen av oss har då sovit på hela natten, inte så optimalt inför en förlossning ;)

Han kunde iaf gå hem lite tidigare från jobbet, och när han kom hem i ottan lör morgon hade värkarna såklart avtagit! Men jag hade inte sovit en blund på hela natten och var helt slut. Och detsamma gällde ju Anders som jobbat. Tur nog har vi världens bästa grannar som kunde ta våra busar några timmar, så att både jag och Anders kunde lägga oss och sova. Våra räddare i nöden!! ❤️


Hela lördagen 9 juli var det ganska lugnt sen, men hade konstant molvärk/mensvärk och magen var hård/sammandragen nästintill hela tiden. Låg mest på hammocken och surade och Anders fick ta barnen ;) Fick någon enstaka värk här och där men inte som under natten. Men jag hade ändå mina aningar om att det var på gång så jag passade på att sova någon timme där i hammocken och lyckades faktiskt! Sömn är verkligen såå viktigt inför en förlossning har jag fått erfara... Så det gäller att samla på sig så mycket som möjligt..

Till natten drog det nämligen igång igen! Och denna natt var värkarna både längre och kraftigare! Och ondare. Nu började jag bli rätt säker på att förlossningen dragit igång.

Jag har haft väldigt långa latensfaser båda mina förlossningar innan, och denna blev lika. Skillnaden var att gångerna innan har jag inte kunnat sova alls på flera dygn- sen fått sovdos på förlossningen som bara dragit ut på det ännu mer och inte gjort att jag kunnat sova ändå. Öppnat mig sååå sakta och när man legat med pinvärkar aslänge hemma är det inte kul att få veta att man typ är öppen ynka 1 cm och bli hemskickad!

Så denna gång var jag bestämd med att 1. Tänker inte ta någon sovdos. 2. Jag åker INTE in förrens jag vet att det är dags! Vägrar åka in för tidigt och bli hemskickad!

Sagt och gjort. Kände mig mycket coolare denna gång med att jag kan lita på mig själv och att jag vet när det är dags. Det gör ont. Det är inte farligt. Andas. Slappna av. Låter så jävla lätt men det är det ju verkligen inte ;) Dom andra gångerna har jag haft så otroligt svårt att slappna av, då jobbar man ju emot kroppen tyvärr.. Minsta rörelse har framkallat pinvärkar under mina latensfaser, vilket har lett till att jag legat blickstilla i sängen som en fiolsträng. Allt för att undvika extra smärta.

Men den här gången kände jag mig lite lugnare -det kommer göra ont så det är "bara" att flyta med.. Så under söndagen hade jag värkar hela dagen. Men jag klev upp. Gick runt lite. Tog några värkar. Fick i mig lite att äta. La mig igen. Vilade. Somnade till och med mellan värkarna! Kände mig lugn och stark! Försökte jobba MED kroppen. Även fast det gjorde ont så inni helvete! Höll på sådär hela dagen.

Mot kvällen började värkarna komma mer regelbundet, äntligen. Det strålade och tröck nedåt och magen hade sjunkit lite. Jag tänkte att vi får kanske åka in inatt.

Anders tog barnen hela dagen så jag kämpade på med mitt. Han ville dock sedan länge att vi skulle åka in för att kolla läget- men jag var väldigt bestämd denna gång. Vi åker inte in förrens det är dags! Han envisades med att tredje barnet är känt för att vara lurigt, tänk om han kommer i hallen osv.. Och jag envisades med att nu är det tredje gången jag föder barn, nu får du lita på att jag vet när vi ska åka in ;) Det var inte läge att bråka med mig ;)

Mot kvällen hade jag regelbundna värkar var 10:e minut.. Och så var det länge! Tänkte herregud, vad detta kommer ta tid.. Enligt "boken" ska man ha 3 värkar på 10 min när man åker in. Men värkarna var länge max 1 minut, men sen började dom ändra karaktär- dom blev uppemot 2 minuter långa och mycket kraftigare! Nu jäklar fick jag andas superkoncentrerat igenom varje värk! Men det var fortfarande 10 min emellan! Något sa mig dock att nu börjar det bli dags ändå.. Mamma var påväg för hon skulle sova över hos oss och ta barnen för jag sagt att vi troligen kommer behöva åka in under natten.

Jag sa till Anders att nu orkar jag inte mer, nu har jag kämpat så många timmar- nu vill jag snart åka in och få EDA! Mamma kom till oss strax före kl 21.. Plötsligt blev det värkar var 5:e min. Ringde in till förlossningen. Vi var välkomna in. Under bilresan in kommer plötsligt värkarna var 3:e min. Vrålar på Anders i bilen att för i HELVETE köra försiktigt!!

Vi kommer in till förlossningen, klockan är då ungefär 22:00. Jag säger ilsket att är jag öppen 1 cm nu och blir hemskickad då skiter jag i det här med barnafödande!!

Blir undersökt och är då öppen 4 cm och livmodertappen är utplånad. Pjuh!
Nu behöver jag bara ha CTG-kurva på i ca 20 min säger barnmorskan- sen ska jag få ett rum! Och så ska jag få EDA! Alltså ÄNTLIGEN!

Men dom där 20 min var dom längsta jag upplevt. Värkarna började komma med bara några sekunders mellanrum.. Jag hade planerat att jag skulle kunna messa till familjen om hur det gick, ta lite bilder.. Äta något av det vi hade med, osv.. Jo tjena. Det var som att dras in i en tornado. Fast i min egen kropp. Med en smärta så intensiv och olidlig att jag nog aldrig kommer uppleva något värre! Och det fanns ingen som helst utväg att gå! Jag vrålade till Anders dom få sekundrar som varade mellan värkarna: "Gör något!! DET HÄR GÅR INTE!! JAG KOMMER DÖ!!"

Visst har jag upplevt värkar konstant under mina tidigare förlossningar, men då har det varit pinvärkar.. (Högst otrevligt det med) Nu var varje värk som en jävla bomb som gick lös! Sådan kraft alltså!

Vi fick ett förlossningsrum- och minns knappt hur jag tog mig dit.. Halvt buren av Anders och barnmorskan. Jag kunde inte få fram ett ord, bara väste! I mitt huvud hade jag ett mantra: "andas in, andas ut, slappna av- tung kropp.." Hade kört detta i huvudet hela dagen men nu var det det enda jag kunde koncentrera mig på, för att göra allt jag kunde för att inte spänna mig! Andningen var liksom allt jag hade att ta till i detta inferno.. Inombords hade jag sån jävla panik- det var helt övermäktigt vad ont det gjorde och trodde jag skulle både svimma och dö vid varje värk! Ja det var faktiskt helt fruktansvärt!

Barnmorskan sa att hon lovade att narkosen skulle komma snart och sätta Edan, och jag tänkte bara att hoppas jag överlever tills dess..

Anders frågade personalen om jag kunde få lustgas medans vi väntade, och självklart kunde jag få det. (Aldrig provat innan) Men vilken besvikelse, kände ingen som helst effekt av den, inte ens ett litet sus i huvudet! Det blev mest något att koncentrera sig på och kväva sina skrik med.

Efter kl 23 någon gång kom äntligen narkosen och började förbereda för att sätta Edan. Han pratade på om vad Edan innebär och att det kommer sticka till i ryggen osv.. Jag väste åt honom tillslut "har fått Eda 2 gånger förut, stick hur jävla mycket du vill bara du gör det NU!!" Varvid den stackars doktorn började tvätta och förbereda, medans jag för allt i världen inte fattade hur jag skulle kunna kuta rygg (som man ska göra när man får Eda) med dessa värkar KONSTANT utan paus!! Vid det här laget bara vrålade jag i lustgasmasken, och nästintill krossade Anders hand vid varje värk!

Precis när narkosen ska sticka mig i ryggen får jag en krystvärk utan dess like- fanns inte en chans att hålla emot! Bara vrålar "-HAN KOMMER UT NU!!"
Narkosdoktorn sa bara "jahapp, då tar jag och går igen då.." Haha.. Blev alltså ingen EDA för mig..

Tur nog var barnmorskan alldeles i närheten och kommer springandes och hoppar upp i sängen! Känner något som kommer ut (!) men det är först hinnblåsan med allt vatten! Plötsligt är det ett hav i sängen! Bara flyter vatten.. Sen är det lugnt i typ 10 sekunder och smärtan tog en paus- lättnaden är ENORM just då alltså! Sen kommer känslan att vilja krysta igen! Men jag känner bara lättnad över att äntligen få göra något och att dom andra värkarna är borta! Barnmorskan säger att jag får INTE krysta nu, jag måste invänta värken! Hon står och trycker emot allt hon kan. Det är typ omöjligt känner jag! Men hon säger: du kommer få en stor bristning om du inte lyssnar på mig nu! Fattar inte hur jag kunde hålla emot- för det var ju som en reflex som inte gick att stoppa! Men jag är VÄLDIGT tacksam att jag hade henne där som kunde vägleda mig! Kändes som hjärnan skulle explodera men på något vis lyckades jag hålla emot. När värken kom sa hon att OK- nu kan du krysta försiktigt! Sen kom han våran Henry kl 23:41 söndag 10/7 :) Alla var helt chockade för detta händelseförlopp gick alltså på någon minut... Va, är det våran son som ligger på mitt bröst? Hann inte med alls..

Blev bara en minimal bristning tack vare min barnmorska.

Min första känsla var bara lätt traumatiserad, chockad och lättad! Vad fan hände??

Samma sak var det för Henry för allt hade gått så fort att han inte riktigt fattade att han hade blivit född och behövde andas själv! Lilla gubben! Han var ganska blå och medtagen, det var nära att dom fick springa iväg med honom- men efter en stunds gnuggande och ruskande så kom det äntligen ett litet pip och han tog ett andetag! Vilka otroligt långa sekundrar! Enorm lättnad igen!! Älskade lilla vän, vad du hade bråttom! Ingen i familjen hann ens fatta vad som hände... Jag som haft så långa förlossningar..

1:an tog 3 dygn totalt men själva förlossningen (aktiv fas då man öppnat sig över 4 cm) tog 1 dygn!

2:an totalt 1 dygn men själva förlossningen tog 12 timmar...

Och nu 3:an hade förvisso lång latensfas hemma men förlossningen tog 1,5 timme!! Öppnade mig alltså från 4 cm till 10 cm på lite mer än en timme.

Kanske inte så jättekonstigt att det gjorde ont!! Utan smärtlindring dessutom, var ju "kul" att prova det men aldrig mer tack ;) Föredrar definitivt en förlossning med EDA och som tar lite längre tid- så man hinner med! Under Ebbes förlossning kunde jag vara så närvarande! Nu var allt ett enda tumult! Men visst, såhär i efterhand var det ju väldigt häftigt att föda barn när kroppen visste precis vad den skulle göra och samarbetade till skillnad från mina andra förlossningar..

Vilken jäkla kraft det är att föda barn alltså! Så mäktigt! Men jag är fortfarande helt galet lättad att det är över ;) Är väldigt stolt över min insats den här gången- känns som jag lyckades göra allt "rätt" den här gången. Och jag överlevde ;)

Det är ju dessutom helt magiskt vilken belöning vi fick sen ❤️ En helt perfekt liten pojke! Det finns inget i världen som slår den här känslan!❤️❤️❤️

Vi åkte hem tidigt även denna gång (efter 6 h) så vi var kvar på förlossningen tills vi åkte hem. Vi längtade hem till våra gossar och våran egen säng. Kunde inte sova en blund på förlossningen, så himla obekväm säng.. Fördelen med en såhär snabb förlossning utan EDA, jag kände mig ganska pigg och "fräsch" i kroppen direkt efteråt! Förutom eftervärkarna då.. Dom har varit HEMSKA! Typ jag vill svimma och kräkas varje gång jag ammar (livmodern drar ihop sig då). Dom blir värre ju fler barn man får sägs det, och det kan jag väl för egen del skriva under på.. Dom är fortfarande inte helt över nu 5 dagar efteråt men det värsta har släppt.

Får skriva mer sen hur allt gått efter hemkomsten, men hittills har det gått väldigt bra. Henry är världens coolaste bebis och hela familjen slåss om vem som ska få mysa med honom ;) Har knappt skrikit alls sen vi kom hem, men när han väl gör det så låter han som en liten kattunge❤️

Vecka 39

Sista besöket hos barnmorskan idag.. Eller jag har en tid till på BF dagen- har redan sagt att jag vägrar komma då ;) Men likt förbannat sitter man väl där och tjurar då för att inget hänt xD

Den här förlossningen kan verkligen bli när och hur som helst! Min förstfödda kom 2 dagar före BF.. Och min tvåa kom 9 dagar efter BF.. Så det är ju svårt att sia om datum ;) MEN båda har dock kommit dagen före MITT EGET datum! Så är kanske jag som känner min kropp bättre än ultraljudsapparaten ;) I så fall kommer han 20 juli denna gång! Men hoppas nästan jag har fel och att han kommer tidigare ;) Känns ju redan som att jag väntat i hundra år?!?

Hur som. Besöket hos barnmorskan gick bra och blev lite goda nyheter: busen har lagt sig tillrätta och ligger nu med huvudet NEDÅT! Hurra! Alltså inte fixerad men åtminstone rätt ;) Hade redan satt igång massa scenarior i huvudet där jag behövde föda i säte.... Men känns ju vääääldigt skönt att troligen slippa prova på det!! Med tanke på mina tidigare förlossningar var både jag och barnmorskan överens om att jag förtjänar lite FLYT denna gång.. Hehe, dock är jag skeptisk till det själv. Tror inte jag pluppar ut ungen i hallen efter "lite molande mensvärk i någon halvtimme" den här gången heller ;)

Hur som helst så blir det spännande att se hur det blir och vad det är för liten lirare som kommer ut :)

Altanfix

Idag har vi haft besök av grabbarnas polare Mandus och Malte på fm! (Plus mor Lisa, icke att förglömma) Både dom stora grabbarna och dom små är typ exakt lika gamla varvid dom kommer bra överens ;)

Fullt bus och lite plask i piratpoolen, vad mer kan man begära :)

Sen på em så fort solen försvunnit runt hörnet av huset så altanen hamnade i skugga, drog jag gång med att olja in den! Anders drog iväg med barnen som förstås inte kunde vara hemma under detta projekt-för hur ska små fötter kunna hålla sig undan något så spännande?!

Tanken var att vi skulle ta hälften var, altanen är STOR.. Men jag fick sånt flow så jag körde på! Sen upptäckte jag att det gått 3,5 timme! Älskar att hålla på med sånt där, låter inte en gravidkropp i vecka 39 stoppa mig ;) Dumt nog, för nu har jag så jävla ont överallt!! Haha! Aj min rygg och mina fogar!! Men skönt att checka av ett litet projekt :)

Nu ska jag ta min stackars kropp och gå och krypa ner bredvid mina snusandes gossar.. Anders jobbar natt så vi kan bre ut oss extra mycket ;)

Visa fler inlägg