Det där med träning..

Man tänker alltid att man ska hinna komma igång så bra på sommaren när man är ledig men det slutar alltid tvärtom för min del 😝 Det är mer nice att grilla och ta ett glas vin på kvällen än att träna 😉 Dessutom har vi renoverat en massa och när man kört i 12 timmar och är helt jävla slut så var det liksom inte så lockande längre med en springtur! Eller när alla 3 barn äntligen sover är klockan 21 (vaddå sommartid) och man vill bara göra en bakåtvolt ner i soffan...


Sen har jag fortsatt haft bekymmer med diverse kroppsdelar. Alltså suck! Är det inte knäna som gör ont så är det en häl eller en höft. Väldigt irriterande men det är liksom så till och från så tror att det mycket handlar om ovana och oträning också. Jag fortsätter med mina rehabövningar så gott jag kan och försöker komma ut och jogga utan press eller titta på klockan. Just nu är mitt mål att bara ta mig ut och fortsätta vänja kroppen sakta. Körde ett hårt intervallpass för kanske en månad sen och fick direkt efter det jätteont i ett knä och sen höll det i sig 2 veckor. Då blir man less :( Löpningen blir ju heller inte så rolig om man bara får ont hela tiden! Nu senaste tiden har jag kört bara 3-4-5 km försiktigt. Idag blev det 4,7 km och körde lite "fartlek" och försökte höja tempot i några hundra meter och sen jogga lite och sen höja osv. Blev rejält slut! Hösten brukar vara min peak i träning och löpning (finns det något bättre än att springa i frisk höstluft??) så jag håller hoppet om att jag kommer tillbaka sakta men säkert! Än känner jag mig som en blyklump i motvind när jag springer men det MÅSTE JU FÖR F** SLÄPPA NÅGONGÅNG!? Så.. Jag kämpar på..

Lite tankar om träning

Ja ni som följt mig vet ju hur ämlig jag varit efter sista graviditeten med ont typ överallt och bara massa besvär.. Inte kul. Men sen slutade jag ju amma och kroppen fick bli fri från hormoner. Mår så mycket bättre!!! Och så kostade jag på mig lite proffshjälp i form av naprapat. Jag har lydigt gjort som han har sagt och kört hårt med "rehab träning" och blivit så mycket bättre i rygg och knän som varit det värsta av allt. En orsak till knäproblemen var svaghet i höftböjaren. Aldrig hade jag väl reflekterat över den saken själv 😏 


Helt underbart att kunna gå i trappor igen utan smärta och utan att känna sig som en 90-åring! Har tränat länge hemma nu i form av styrka och tabata, men nu har jag börjat smyga in löpning igen ... (Provat flera gånger under våren men då blev knäna sämre så fick lägga ner) Knäna har nu hållt såhär långt, känner av dom lite men gör inte ont. Däremot löpningen.. Just nu känns det vääääldigt långt bort att jag förr kunde springa några mil.. 😩 Löpning är verkligen vidrigt dom första 10-15 passen. Benen känns som bly, har jag en handduk i lungan?! Började med 3 km och har nu "trappat upp" till 5 km. Det är på den nivån liksom 😏 Verkligen ruta ett. Har inte lättat ett dugg, är nog snart uppe i 10 pass.. 

Körde mitt första intervallpass häromdagen- det var så jobbigt så trodde jag skulle spy. Fördelen var väl att det tog bara 10 min, perfekt 😅 10 förjävliga minuter men ändå😂 Det är nu man bara vill skita i allting och ge upp. Varför i helvete ska man springa om man inte är jagad?? Men det är nu man måste ha pannben och härda ut. Magin kommer, jag vet ju det. Men det tar tid... 

Vi diskuterar fram och tillbaka här hemma, marathon 2019 eller 2020 😎 Måste ha realistiska mål med tanke på vilken möjlighet jag har att lägga ner på träning med 3 småbarn 😉 Den marathonkropp jag vill ha kommer ta tid att bygga upp.. Är kanske skillnad om man var ett löpess innan man fick barn men jag är fortfarande amatör. En amatör som lyckades ta mig i mål på marathon en gång 😂 

Mitt första mål är milen under timmen! (Det låter så lätt men tyvärr inte för mig) Sen får vi se! Från 5 km till 4,2 mil, får väl se hur lång tid det tar 😅 

Heja mig!! 




 

Nätkärlek!

Det pratas ju mycket om näthat, men nu ska jag skriva om nätkärlek istället! För det finns sådan också :) Jag la upp ett inlägg på Facebook i gruppen "springande tjejer". Ville dela med mig av känslan att börja komma tillbaka efter att ha fött 3 barn på 3,5 år och den euforiska känslan efter att ha varit ute och joggat YNKA 3 km, men ändå! Skrev lite om min kroppsliga resa och att man inte ska ta kroppen förgiven. När man knappt kan gå en meter pga smärta så känns det helt fantastiskt att nu kunna springa igen även om det inte är långt!


Alltså vilken respons! Över 800 likes och massor med kommentarer! Alla var så otroligt peppande!! Många kände igen sig och gått igenom liknande "resor". Blev faktiskt helt överväldigad :) Nu känner jag bara ännu mer: kvinnor kan 💪🏻💪🏻💪🏻 Underskatta heller inte en småbarnsmorsa 😉

Kan förresten tipsa om gruppen på fejjan om man är kvinna och intresserad av löpning, finns något för alla där oavsett nivå och mycket bra tips :) Bra att dela vissa saker med "likasinnade" också så man slipper trakassera dom som inte är intresserade av löpning alltför mycket ;)






Visa fler inlägg