Mörkaste månaden
Snart är årets mörkaste och minst roliga månad här: november. Och sinnesstämningen går väl åt samma håll som årstiden kan jag känna. Hjälp så energilöst det blir.. Man har inte lust med någonting. Idag kom äntligen solen tillbaka i alla fall. Verkligen välbehövligt! 10 dagar sedan sist var det någon som sa??
Var utan storbarnen i helgen och fick pyssla lite här hemma- det var skönt och välbehövligt! Men det är ju lite så att så länge man ammar (upplever jag det) så får man aldrig känna sig helt "fri". Förstå mig rätt, jag är så tacksam att amningen fungerar så himla bra och att ungen är mätt och nöjd och allt det där! Skulle absolut inte vilja byta bort det! Men det blir ju en känsla av att känna sig lite "kvävd" emellanåt när man har en bebis som är så beroende av just MIG.. Och som är som en kroppsdel.. Han vill i princip aldrig ligga själv. Vi sitter ihop dygnet runt han och jag haha. Det blir jobbigt i längden.. Ibland bara längtar jag efter att få mysa och umgås med mina stora pojkar, och visst får jag det också när Anders är hemma och kan ta Henry. Men det är ju inte alltid Henry har någon lust att vara hos någon annan än mamma ;) Också på gott och ont med amning: dom blir ju ofta väääldigt mammiga när man ammar. Helt naturligt förstås: dom är ju smarta de små liven och föredrar den som har krubbet ;) Och visst jämnar det där ut sig sen när dom blir större för jag har stora grabbar här hemma som numera är väldigt pappiga också ;) Men det är ju så intensivt när man är i det..
Så vad jag vill komma fram till är väl att det inte blir många minuters egentid just nu.. Tack och lov att mormorn var här i helgen annars hade det då inte blivit någonting gjort ;) Jag lovar att jag njuter av den här tiden också men det är klart det är jobbigt när man aldrig får gå på toa eller duscha ifred, äta en måltid SITTANDES utan att behöva kasta i sig maten pga missnöjd bebis... Osv osv..
Och sen senaste veckorna med typ duggregn, mörker och skräckfilmsdimma ute. Kom igen! Inte konstigt att man blir trött...
Så skönt idag med en promenad i solen när storgrabbarna var på dagis för att tanka lite energi- man vet ju aldrig när man ser solen igen såhär års...
Dagis fungerar bra nu och det är super.. Dock kan jag vissa dagar känna att det knappt är värt det pga allt krig här hemma innan vi kommer iväg! I princip grinar alltid alla tre innan vi kommit hemifrån och själv är man så stressad för att man ska hinna dit att det känns som man ska få hjärnblödning.. Alla dessa kläder som ska på, ena springer iväg och den andra rullar runt och skriker och stretar emot allt han kan för påklädning är ju urtrist.. Den stora KAN klä på sig hur bra som helst själv! Men tror ni han gör det när vi ska iväg till dagis?? Nepp! Då kan man ju plötsligt INGENTING! När man sen fått på kläderna på en så har den andra hunnit klä av sig hälften igen och sprungit iväg! Och som bakgrundsmusik har vi ALLTID en bebis som ligger i vagnen och gallskriker för att han tröttnat för längesen!! Haha, varje morgon alltid en sån freakshow.. Men som sagt sen brukar det gå bra när vi väl är på dagis! Skönt dock att inte behöva passa tider mer än 3 dagar i veckan haha...
Dom små liven alltså! Dom ger sin mamma gråa hår definitivt ❤️