Min andra förlossning.

Min andra förlossning var en så otroligt mycket positivare upplevelse än min första. Min första var som en lång skräckupplevelse mer eller mindre, men de som vill läsa om den igen kan gå in på gravidtider 1 här på bloggen. 

Min andra förlossning började också tufft, men sen gick allt så himla bra ändå och jag är så tacksam att jag fick uppleva en sån förlossning! När kroppen samarbetar var det så himla häftigt att föda barn!! Att jag faktiskt blir lite ledsen när jag tänker på att det troligen var sista gången jag gjorde det nu ;) Eftersom vi känner oss nöjda med två barn och våra två gossar så tror jag inte att det kommer bli fler barn för oss, även om man aldrig ska svära på det...

Den här gången hade jag mycket förvärkar till och från ett par veckor innan som ni kanske vet. Jag gick även över tiden 9 dagar, då beräknad förlossning enligt ultraljudet var 12 mars. Fast i själva verket var ju mitt eget uträknade datum 22 mars och han kom 21 mars, så vet inte om jag kanske ska tro mer på mitt eget datum än ultraljudets ;) Det stämmer ju mer då även Ivar kom dagen före beräknat datum!

Hur som helst så hade jag förvärkar hela natten innan det drog igång den här gången. Det började på kvällen och höll sen i sig under natten, men de kom inte regelbundet och de gjorde inte superont. Bara tillräckligt ont för att hålla mig vaken.. Somnade till ett par gånger men någon bra sömn blev det inte den natten, fast jag var ändå helt lycklig och pirrig att något hände! Var ju så sjukt less på att vara gravid där på slutet så bara längtade efter att det skulle dra igång på riktigt!! (Fast när det väl gjorde det fick jag ångra mig rätt snabbt när man blev påmind hur jävla ont det gör haha)

Runt 05 på morgonen började det dock bli mera riktiga värkar så att jag kände skillnaden (kraftigare och ondare) och de började nu komma regelbundet. Jag fattade här att det nu satt igång på riktigt. De kom med 8-9 min mellanrum och jag väckte Anders och talade om att nu är det på gång :) 

Jag fick nu verkligen börja andas genom varje värk men kände mig cool och lugn. Ville inte skrämma upp Ivar som sov i våran säng bredvid mig. Vi meddelade barnvakten (moster Emma) att vara beredd, jag var dock helt inställd på att detta är latensfasen och kommer ta tid. Anders däremot hade fått för sig att det skulle gå tokfort nu med andra barnet (eftersom man ofta får höra det också) och var orolig att ungen skulle ploppa ut i bilen ;) Han började yra omkring här hemma och packa och greja för att lämna Ivar osv.. Det gick snabbt neråt i tid mellan värkarna och plötsligt kom dom med 4 min mellanrum. Anders var då redo att kasta in mig i bilen och åka in ;) 

Det började göra ondare och ondare och fick knepiga "värkar" mellan värkarna, typ småvärkar som jag fattade inte var så effektiva men gjorde så jävla ont!! Så fort jag rörde mig en millimeter så kom det en sån, så jag låg i sängen blickstilla och fattade bara inte hur jag skulle kunna ta mig någonstans. Jag kände även PRECIS som förra gången med Ivar, att huvudet "nötte och skavde" där nere konstant vilket också gjorde pissont. Som en kniv som rotade runt. Fick förklarat senare att detta var pga att jag hade så mycket vatten och barnet försökte fixera sig men inte gick utan bara "studsade tillbaka upp". Vi ringde iaf förlossningen och var välkomna in. Vid 09-tiden tog vi oss in på något sätt, Anders fick klä mig från topp till tå kan jag säga pga dessa jäkla pinvärkar som kom HELA TIDEN. Det var liksom ingen vila emellan..

Vi hade Ivar med oss när vi åkte och lämnade honom hos barnvakten efter vägen. Jag visste att vi skulle bli hemskickade igen, men det vore skönt att få veta hur det gick. Det fanns väl ett litet hopp inom mig att kanske går det snabbare denna gång än förra.. (Då latensfasen varade i 2 dygn och var ett helvete) Fattar inte hur vi tog oss in till förlossningen för det gjorde så ont att det svartnade för ögonen och kändes hela tiden som om jag skulle kräkas.

Väl där fick jag kopplas till CTG och självklart lugnade allt ner sig lite när vi var där så värkarna kom mer sällan.. Fick veta att det var tryckfullt på förlossningen också. Blev undersökt och var då öppen 2 cm.. Jag hade ju förstått det egentligen men kände ändå hur hoppet släcktes. Den här förlossningen kommer bli precis lika lång och jävlig som den förra! Det gör redan såhär jävla ont och har inte kommit någonstans alls! Jag var säker på att han låg i vidöppet läge även denna gång och bara kände hur uppgiven jag blev.. Barnmorskan var lite stressad och inte jättepedagogisk, hon blev nästan irriterad på mig när jag uttryckte min oro för att det skulle bli som sist. "Det här är en ny förlossning" svarade hon kort och "du kommer märka när det satt igång på riktigt!" - Var inte riktigt vad som gjorde mig lugn att höra i det skedet utan ännu mer uppgiven eftersom jag hade så himla ont redan nu, och då jag fött barn förut vet hur det känns, värkarna under latensfasen har varit värre än allt annat båda mina förlossningar!! Värre än krystvärkar och allt! Just för att det då gjort ont konstant utan vila emellan under så många timmar i sträck att det blir omöjligt att slappna av. Men hur som helst så fick jag en sovdos och fick åka hem, rätt grinfärdig men hade inte ens ork att protestera..

Följande 8 timmar minns jag bara som ett töcken. Sovdosen hjälpte inte så kunde inte sova, blev bara mosig i huvudet. Precis som förra gången, så kändes bara mer och mer som att historien upprepade sig. Hade så fruktansvärt jävla ont och det konstant, riktiga pinvärkar. Och dessa "småvärkar" mellan de riktiga värkarna, det var hemskt. Hade en TENS-apparat på max och en värmedyna vilket lindrade bra ett tag men sen var det som att TENSEN triggade dom här "småvärkarna" ännu mer så då fick jag ta bort den. Blev bara mer och mer utmattad och det enda jag kände var "det blir snitt, jag klarar aldrig det här". Det är svårt att tänka positivt när jag vet hur det var första gången.. 

Vid 17-tiden hade jag värkar typ oavbrutet och Anders fick nog och sa att NU ÅKER VI TILLBAKA!! Jag kände dock att ingenting kommer ha hänt för såna "småvärkar" konstant var inte ett dugg effektivt förra gången.. De gör bara ont men ger inget! Dom kommer skicka hem mig igen för att dö.. Haha. Var verkligen så uppgiven!

När vi kom tillbaka till förlossningen flög fan i mig och jag sa, skickar ni hem mig igen så skjuter jag mig i huvudet!! Barnmorskan sa då direkt att "då gör vi inte det!" Dom två barnmorskorna som tog emot mig då var heeelt underbara! Jag kände mig trygg direkt! Dom lyssnade på mig och tog mig på allvar. Jag var ju orolig att jag inte skulle öppnat mig något mer alls, visade sig att jag var öppen 3 cm, och det hade ju varit lätt att hamna i uppgivenheten ännu mer när man efter 8 timmars lidande öppnat sig bara EN ynka cm till.. Men dom var så himla positiva och bra att dom nästintill fick med sig pessimisten Lovisa ;) Jag sa då direkt att ska det här gå så vill jag ha Epidural NU, duktiga flickan kan dra åt helvete! Dom bara skrattade och sa helt rätt, hon ska fan inte våga visa sig här ikväll! Sen kom slemproppen!! 😆

Vi fick ett rum och kände oss så otroligt bra omhändertagna, vilka änglar som jobbar där! Så otroligt tacksam. Känns som dom vände hela min förlossning från helvete till himmel ungefär.

Vid 20-tiden kom narkosen och jag fick Epiduralen. Guds gåva till kvinnan som jag sagt innan, helt fantastiskt! Den tog inte bort all smärta såklart men topparna, vilket gjorde att jag kunde slappna av. Jag hade då träningsvärk i benen och armarna för att jag spänt mig så under dygnet som varit!! Vilket är det sämsta tänkbara under öppningsarbetet.. När jag fått Epiduralen sa BM att står det stilla även nu (typ 4 timmar efter att jag kommit in) så tar vi vattnet. Det gjorde det, var fortfarande öppen bara 3 cm. Men med deras pepp så lyckades jag hålla modet uppe trots det. Hon tog vattnet och HERREGUD vad vatten sen.. Jäkla fors!! 😆 Jag var uppe och gick ett varv med sån gåstol som man kan hänga lite på, med Anders peppande bredvid (hade ju inte kunnat röra mig på hela dagen då jag höll på att svimma av smärtan!) sen började det hända saker. Förlossningen började bete sig som en riktig förlossning, jag öppnade mig ca 1 cm i timmen och värkarna var ordentliga, och mellan värkarna fick jag vila! Allting bara flöt på! Gick verkligen så himla bra, trots att jag fick biverkningarna av Epiduralen som sist: fick extrem klåda över hela kroppen, blev yr och illamående, och kunde inte kissa så fick bli tappad massa gånger. Men kändes ändå inte jobbigt. 

Anders var ett helt fantastiskt stöd, peppade och såg till att jag fick i mig dricka och låg bekvämt, och var vid min sida hela tiden och fick mig att känna mig trygg och som att vi kommer klara detta galant. Vilket vi gjorde!

BM kunde när hon kände inte säkert säga att bebisen inte låg vidöppet även denna gång, för han låg lite snett. För att lindra min oro tog hon då dit en läkare som gjorde ultraljud så att vi skulle få veta säkert, och han låg då normalt! Detta gjorde ju ännu mer att jag kunde slappna av. 

Mot slutet fick jag feber och bebisens hjärtljud började gå upp lite för högt. Var då öppen 10 cm men bebisen behövde glida ner sista biten. Epiduralen tar ju bort smärta under öppningsvärkarna men inte krystvärkar eller tryckkänslan. Tröck på något enormt men då fick jag sitta och studsa på en pilatesboll för att få ner honom sista biten vilket inte var helt bekvämt kan jag säga ;) 

Pga febern blev det tal om att jag skulle få ett antibiotikadropp och värkstimulerande dropp då han behövde komma ut pga den höga hjärtfrekvensen, men nålen pajade så BM började försöka sätta ny nål.. Då kom dock krystvärkarna och plötsligt gick det undan- hon fick släppa allt hon hade för händerna och ringa efter undersköterskan för efter 2 krystvärkar kom han ut som en blå och hal liten boll kl 05:05! Innan han kom hann jag titta på Anders och säga "nu kommer våran son!" och tårarna bara rann, var så otroligt mäktigt och jag var så närvarande trots att det gjorde helvetes ont! Den känslan av eufori och omedelbar kärlek alltså! Den går inte att slå!

Jag fick en liten bristning, på typ exakt samma ställe som förra gången. Trodde dock det skulle bli värre med tanke på hur fort det gick!

Febern gick ner direkt efter förlossningen så de kallade det för "arbetsfeber". Och så fort Epiduralen var borta igen kunde jag kissa! Så himla skönt för förra gången hade jag problem med det i flera dagar efteråt.. Så först ville dom behålla mig på BB men när allt ändå såg så bra ut så fick vi åka på tidig hemgång om vi ville. Vi blev ganska lättade för vi ville bara hem!! Hade då varit vaken i typ 1,5 dygn så man var ju helt slut.. 

Så min andra förlossning tog (om man enbart räknar den aktiva fasen som är efter att man öppnat sig 4 cm) ca 8 timmar, men totalt 1 dygn ganska precis. 15 timmars latensfas som var hemsk, så jag verkar ha riktigt seg sådan.

Min första förlossning tog 1 dygn i den aktiva fasen, men 3 dygn totalt. Så visst gick det snabbare andra gången men att det skulle gå så fort att han kom i bilen var det då aldrig tal om och det skulle troligen aldrig hända mig heller ;) 

Men vi är otroligt glada att det blev som det blev, och slutresultatet blev ju helt fantastiskt ❤️❤️❤️ Så lyckliga för världens finaste lilla Ebbe! ❤️ 







1 veckas övertid, check!

Ja idag har jag gått över tiden 1 vecka då.. Dagarna har pendlat mellan hopp och förtvivlan ;)

Har endel förvärkar till och från men det har jag ju haft ett tag nu och INGET MER HÄNDER! Blir galen...

"-Jag står inte ut en dag till!!" Har jag sagt till Anders ca dagligen i en vecka nu.. Men jag lever än konstigt nog!!!

Min una är nog det deppigaste man kan se just nu xD

Muntrade upp mig själv igår med lite kärleksnostalgi från bröllopet i alla fall ❤️ 



BF + 4

Herregud vad tiden sniglar sig fram.. Fjärde dagen över tiden idag men känns som 4 veckor!

Måndag innebär att vi inte får ha Ivar på dagis och Anders har jobbat hela dagen. Pjuh. Har gått bra men nu är jag helt slut så bara väntar på att jag ska få lägga mig ;) Förvärkar och en jävla foglossning som plågas så min man har nu beordrat mig ner i ett varmt bad. Jätteskönt när man har ont tycker jag...

Förmiddagen spenderade vi iaf med Malin, Leia och lilla Elliot. Sjukt tacksamt att både få rasta Ivar några timmar, prata strunt OCH bli bjuden på lunch! Guld <3

Gobitarna ❤️



Linslusarna ;)

Eftermiddagen kämpade vi oss till Stenebergsparken som tar 5 min att gå till från oss. Höll knappt på att ta mig hem sen då varje steg kändes som 5 knivhugg mellan benen samt som om det höll på att växa ut en svans. Fy fan! Men jag har åtminstone lyckats hålla Ivar skapligt nöjd den här (långa!) dagen! Score xD



Visa fler inlägg