Lovely Lovan

Hela det här året har verkligen varit det tuffaste sedan vi blev föräldrar. Har skrivit det innan och det håller i sig än....

Är bara så trött så trött så trött.. Vi får fortfarande inte sova. Det är så knäckande alltså. Är det inte den ena så är det den andra (eller den tredje). Men mestadels är det ju Henry. Han stökar, bökar, är ilsken och arg och ofta helt hysterisk på nätterna! Man vet inte vad det är.. Det är bättre korta perioder men än ser vi inte ljuset i tunneln. En bra natt vaknar han kanske 3 gånger. En dålig natt en gång i timmen eller mer. Dåliga nätter är det flera gånger i veckan.. Alltså utan sömn blir man inte så jävla pepp. 

Vi har provat det mesta nu, men inte direkt något som hjälper. Något som funkar en natt funkar inte alls nästa natt.. 

Om det är tänder som stör (never ending story) eller hans mage.. Eller annat. Han är väldigt känslig i magen, äter ju fortfarande mjölkfritt. Häromdagen fick han av misstag i sig något som innehöll mjölk, och ångesten man får då eftersom man vet att då kommer ingen få sova inatt då. Mycket riktigt, han skrek i princip hela natten.. Men en sån gång vet man ju i alla fall orsaken..

När ens sömn varit störd under så lång tid så blir sömnen totalt rubbad tillslut, så även när Henry väl sover så har jag ofta svårt att sova ändå. Fast jag är sjukt trött! Jättejobbigt. Hjärnan vet att "snart blir du väckt" och då blir det omöjligt att koppla av tillslut..

Henry är ju ingen sovare på dagen heller och har aldrig varit. Han sover kanske 30 min oftast. Totalt på hela dagen alltså. Och nu när han börjat dagis, han blir ju sååå trött! Vilket förstås leder till en väldigt grinig unge, men han är ju envisare än en gammal röd häst och vägrar sova ändå 🙄 Vi får hoppas att det ska bli bättre när han gått in sig mer på dagis, att han sover längre så han orkar med! I övrigt går det jättebra, han älskar att vara där! För mycket kanske att han inte ens har tid att sova 😉 

Dagarna går i ett, en kort och korrekt beskrivning av vårt liv senaste året: totalt kaos. Hemmet ser ut som en tornado. Alltså utan att överdriva det minsta. Min mormor var på besök för ett tag sen "det var det värsta jag sett" konstaterade hon ärligt kort och gott 😂 Japp. Och det lever vi i. Man får fortfarande aldrig sitta ner. Aldrig vila. ALDRIG! Det är alltid något! Alltid någon som bråkar, skriker, ramlar, gör illa sig, slåss eller blir slagen, är trött, hungrig, har bajsat, klättrar, äter jord, hänger i en lampa, sitter på bordet eller tagit sig upp i fönstret, doppar huvudet i toan, krigar om samma leksak, eller någon som är sjuk! Alltså ALLTID! Det går inte ens 5 minuter utan att det är något! Det är helt omöjligt att förstå hur tufft det är om man inte varit i denna situation själv, så är det. Dvs 3 barn tätt! Bara vi lämnar bort ETT barn till barnvakt så blir så galet mycket lugnare hemma. Det är faktiskt sant. Även om vi lämnar iväg Ivar som är lugn, men då har Ebbe inte någon att konstant bråka med haha! 

Det är svårt med barnvakt också. Vi har några få som kan, men dom jobbar och har fullt upp med sitt. Eller så bor dom långt bort. Så det blir ju inte ofta. Och det finns ju INGEN som med lätthet kan ta alla tre. Man lämnar ju inte så gärna iväg sina ligister och "varsågod, bara så du vet så kommer du inte få sitta ner en minut och inte sova en blund inatt, hejdå!" Det tar ju emot såklart för man vet hur tufft det är själv eftersom vi har det så jämt 😂 

Men vi är ju vana. Vi har ganska ofta besök iaf och det är hjälp bara det med en extra vuxen hemma 😅 Och ibland lämnar vi iväg EN och det är också jättebra hjälp! Det kommer ju bli lättare med barnvakt bara dom blir liiite större❤️ 

Många säger åt oss "ett år till, sen kommer det nog lugna sig, håll ut". Och det har varit som ett mantra i vårat huvud... "Ett år till..." Men det är ändå lång tid när man är i det och inte känner att det lättat det minsta det här året 😧 Jag kanske låter som en otacksam kärring men det är sant.. 3 friska fina killar som vi älskar över allt annat, men det är också fruktansvärt jobbigt❤️ 

Min man är fantastisk. Han säger ofta: "gå och ta ett bad" eller "ta en promenad så tar jag grabbarna och fixar mat". Det är såna SMÅ saker som gör att man orkar hålla huvudet ovan ytan. Och det gör han fast han är helt slut själv... 

Det är minimalt med egentid om vi inte skulle ge varandra det. På kvällen när äntligen alla 3 sover, då vaknar Henry 25 gånger och man får börja om för han väcker de andra eller vägrar sova alls om man inte ligger tätt intill etc... Så en får ta barnen och den andra får chans att tex träna. Det är väl i princip vad man hinner med en kväll innan man måste lägga sig. 

Jag lovade mig själv att komma igång med träningen igen efter sommaren, och det har jag gjort. Varannan dag kör jag 15-20 min pass hemma. Bättre än inget! Behöver verkligen träningen nu mer än någonsin för att man ska orka! Köpte ju kort på Friskis i våras, det slutade med att jag kom iväg 4 gånger innan kortet gick ut nu. Så ovärt.. Det är så svårt att komma hemifrån! Det kommer en annan tid sen, just nu är det helt klart lättast att träna hemma. Gäller bara att ha pannben så det blir av...

När det är så svårt som det är att få tid tillsammans som det är just nu, då får man försöka ge varandra tid att komma iväg istället på egen hand. Det är så viktigt för att orka med! Även om jag kan sakna min man så mycket när det bara var vi, utan att låta alltför hemsk nu haha! Man kan inte ens prata i lugn och ro med varandra! Men det är ju så det är just nu.

Jag har varit dålig på att komma iväg själv sen jag blev mamma.. Har alltid dåligt samvete och känner att jag "lämnar den andra med kaoset". Men som Anders sa "Lovisa det är ju kaos oavsett om vi båda är hemma eller inte! Det är ju ändå värt att EN åker iväg och laddar batterierna då än att vi båda alltid ska vara hemma och helt trött och slut båda två" Vilket är sant. Anders har varit iväg på en hel del weekends sen vi blev föräldrar, men jag har aldrig kommit till skott att boka in något.. Man tror ju att man är så oumbärlig ;) Men i november ska jag faktiskt iväg på en kryssning i ett dygn med ett gäng tjejer. Behöver verkligen komma iväg! Och äntligen tog jag tag i saken!

Min man har tjatat på mig att jag borde resa bort och göra något för MIG. Att han tar barnen, det är inga problem. Att om vi inte kan resa tillsammans just nu så är det bättre att en kommer iväg än ingen! Vad är kärlek om inte en sådan sak? För det är jäkligt tufft att vara själv med barnen i flera dagar.. Men han står på sig och säger "ÅK!" nu kommer det nog bli så att jag åker någonstans till nästa vår/sommar. Kommer förmodligen längta något fruktansvärt efter dom, men det är nog nyttigt för alla inblandade också. Göra något bara för MIG! Bara vid tanken på att få ligga på en strand och läsa en bok i lugn och ro.. Alltså jag blir nästan gråtfärdig av eufori! Vi får se om det blir av ;)  Jag vill givetvis resa med barnen också men att åka med 3 barn är en helt annan resa, både ekonomiskt och överhuvudtaget. Dom är så små än så dom är lika nöjda på stranden i Vårvik. Vi får åka när dom blir lite större och vi har råd dessutom... 

Småbarnsåren är verkligen en resa som ingen annan...

Ja det blev ju ett ganska långt inlägg. Men det var väl lika bra, vet aldrig när nästa kommer ;)